Jag har inte enbart nöjt mig med universitetsstudier i religionsvetenskap, utan ofrivilligt och frivilligt skaffat en del religiösa erfarenheter ”hands-on”. Från barndomens överspända frikyrkomöten till den där rökelsedoftande tankebubblan där det finns högre meningar med allt och man skall passa sig för ”dåliga energier” och ”strålning”. Jag har både positiva och negativa erfarenheter med mig från mina irrfärder, men så här i efterhand måste jag säga att de negativa överväger.
Jag har själv varit där; varit med om bönesvar, under och tecken. Men lika ofta när ingenting har hänt. Eller när blind tro på ”budskap” från ”andra sidan” lett åt fullständigt fel håll. Att lägga sitt liv i Guds/Gudinnans/Universums händer är enligt min mening och erfarenhet att implicit lägga sitt liv i andra människors, deras godtyckes och slumpens händer.
Jag säger inte att det inte skulle existera en andevärld/Gud. Men jag säger definitivt att den är en dålig rådgivare i den materiella världen. Min egen erfarenhet är att materiella problem får man lösa i den materiella världen på den materiella världens villkor. Man kan inte famla efter tarotkorten vid fastighetsaffärer eller yrkesval – där är det bara rationellt tänkande som gäller. En gång i tiden skaffade jag en tarotlek, för att alla andra i umgängeskretsen hade en. Efter att ha varit försvunnen en tid, har den där olycksaliga vuxenvarianten på Svarte Petter kommit fram i städningen. Även om jag sannerligen har känt mig som en Hängd Man under en längre tid, finner jag det nu för gott att göra mig av med den. Den löser inga praktiska problem; skapar bara en drömbubbla, ger näring åt grumliga fantasier och en skenbar känsla av kontroll. Jag skapar mitt eget öde nu, i den verklighet där jag själv aktivt väljer att leva. Jag är hellre en ohängd man än en hängd…
